Barnen har hjälpt mej hela dagen i trädgården, och genom att se på dem såg jag mej själv som liten. Jag rensade grävde i landet, Linnea såg till förtjusning en mask. Hon plockade sedan maskar, stora, långa, korta, röda och klibbiga i en egen burk. Hon var så lycklig. Sedan lärde hon David allt om var man hittar de bästa maskarna.
En stund senare dags för potatisen att sättas. Ungarna kivades om att få sätta just sin potatis i den fina gropen, och sedan vattna med slangen. -All lära genom att leka, okonstlat och naturligt.
Sedan elda ris och kvistar. David fick nästan aldrig nog av att kasta pinnar på elden. Det var också min favoritsyssla när jag var liten. Jag släpade alla kvistar jag kunde hitta och eldade
- jag drömde om att bli pyroman. Än är det inte för sent.
Den första september 2004 tillträdde jag och min man på den lilla gården i Björklinge socken i Uppland. Vi var nu ägare till ett bostadshus från 1929, ett brygghus från 1901, en loge och äldre ladugård i vinkel, ett "åsnehus" samt tillhörande 11 äppelträd, körsbärslund, plommonlund, bärbuskar och ca 8 hektar åkermark. Jag arbetar sedan 1991 som bebyggelseantikvarie. Här skriver jag om byggnadsvård, byggnadsrestaurering och om att omsätta teori till praktik.
söndag 6 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Aj då, sådana drömmar får man hoppas aldrig blir verklighet. Men visst är det fascinerande med eld. Akta fingrarna bara. "Bränt barn skyr elden", heter det ju men "bättre ett obränt barn än tio pyromaner i ladan" skulle jag vilja påstå. Ha alltid en hink vatten eller en eldsläckare i beredskap och "håll lågan brinnande!"
SvaraRaderaEldfängd falufarfar