Det naturliga livet på landet är lärorikt men skrämmande för vissa. Våra fina frigående hönor ger oss ägg, ibland tio om dagen, inland inte några. Förra året ruvade våra duktiga Hedemorahönor fram 18 nya kycklingar, någon dog och kvar blev sex tuppar och tio hönor. Inte ens med all välvilja i världen kan alla dess tuppar hålla sams tillsammans med gammeltuppen. Det har varit mycket kackel i hönsgården den här våren. Nu är det fridfullt och ordning och reda igen. Gammeltuppen Herkules dog en naturlig död igår. Två tuppar har fått nya hem, en tupp fick ta över Herkules flock och tre tuppar ligger nyflådda i kylskåpet och väntar på att bli tupp i vin. Var och en gör sina egna val, men väljer man att äta ägg och vill att det ska finnas hönor, ja då måste en del tuppar ibland stryka på foten. För om någonting är djurplågeri så är det att låta tuppar slå varandra blodiga i väntan på en lång och plågsam död. Tupp i vin fick de bli istället här hos oss!
Den första september 2004 tillträdde jag och min man på den lilla gården i Björklinge socken i Uppland. Vi var nu ägare till ett bostadshus från 1929, ett brygghus från 1901, en loge och äldre ladugård i vinkel, ett "åsnehus" samt tillhörande 11 äppelträd, körsbärslund, plommonlund, bärbuskar och ca 8 hektar åkermark. Jag arbetar sedan 1991 som bebyggelseantikvarie. Här skriver jag om byggnadsvård, byggnadsrestaurering och om att omsätta teori till praktik.