Arkitektur i pepparkaka

Årets pepparkakskapelse är inte färdig ännu, den är inte ens på idéstadiet. Här kommer dock lite pepparkaksinspiration från de senaste tre jularna:

 Traktor av 2010 års modell, belysning, går ej för egen motor men står stadigt på jorden.

 Garanterat miljövänlig motorsåg anno 2011

 

 Tomtarna trivs i sitt timrade härbre 2011

 

2012 åkte tomten och alla klapparna båt över ishavet med Tomteline

från ruckel till stall

En del av den gamla ladugården ska göras om till stall. Här ser ni delar av gamla kalvboxar. Takhöjden är väldigt låg, ca 190 cm. Till stallet behövs minst 220 cm.

 Här har jag kastat ut det ruttna loggolvet, brädorna är utpp till fem meter långa och flera av dem är kluvna stockar. Alla brädor var ruttna.

Här är gamla ladugården, foderbordet fanns kvar och gödselrännan.

Här har det mesta av inredningen från ladugården fått ge vika, kvar är foderbordet som ska bilas bort. Foderbordet är uppbyggt av natursten på sidorna, sandfyllt i mitten och betong runtom.

Här ser ni hur rummet börjar ta form. Inredningen och det ruttna loggolvet har rivits. Det gamla betongolvet bilas bort. Anders och jag turas om med projektet men just nu var det skönt att stå bakom kameran!

Från ägg till tupp i vin

 

Det naturliga livet på landet är lärorikt men skrämmande för vissa. Våra fina frigående hönor ger oss ägg, ibland tio om dagen, inland inte några. Förra året ruvade våra duktiga Hedemorahönor fram 18 nya kycklingar, någon dog och kvar blev sex tuppar och tio hönor. Inte ens med all välvilja i världen kan alla dess tuppar hålla sams tillsammans med gammeltuppen. Det har varit mycket kackel i hönsgården den här våren. Nu är det fridfullt och ordning och reda igen. Gammeltuppen Herkules dog en naturlig död igår. Två tuppar har fått nya hem, en tupp fick ta över Herkules flock och tre tuppar ligger nyflådda i kylskåpet och väntar på att bli tupp i vin. Var och en gör sina egna val, men väljer man att äta ägg och vill att det ska finnas hönor, ja då måste en del tuppar ibland stryka på foten. För om någonting är djurplågeri så är det att låta tuppar slå varandra blodiga i väntan på en lång och plågsam död. Tupp i vin fick de bli istället här hos oss!

När lycka är ett hönshus

Det började med en annons på blocket "Lekstuga med renoveringsbehov lämplig att bygga om till hönshus eller liknande". Tanken har funnits ett tag att få hönsen närmare trädgården och använda gamla hönshuset till annat. Stugan med renoveringsbehov var stor, tung och långt borta. Jag fick låna en stor släpkärra.

Stugan gick precis på släpet, hemfärden gick mycket långsamt. Väl hemma synade vi stugan i sömmarna. Det fanns en hel del skavanker. Lite färg var inte allt som behövdes. Nya syllar och lite brädor här och där, ett golv...

Efter tre dagars slit för fyra personer och en hel del barnarbete så står den där i sin prakt. Hönshus hed tillhörande gård.

Redet är isolerat och öppnas utifrån.

 

Det kräver sin takhöjd

Det här vackra bokskåpet pryder nu sin plats hemma hos mej och Anders. Jag minns skåpet från när jag var liten, det fanns i Farfars arbetsrum i den stora villan på Kasenallen Vänersborg. Egentligen fick vi inte vara i Farfars rum men det hände väl att man tittade in någon gång. Skåpet fick sedan flytta hem till mitt föräldrahem och fylldes med porslin. Efter en flytt till ett hus med lägre takhöjd fick skåpet inte riktigt plats. I många år har skåpet stått hos mina föräldrar i två delar, glasskåpet för sig och underdelen för sig. Nu har skåpet återförenats här hos oss med 2 mm tillgodo till taket - det kräver sina 2,70 i takhöjd!
Skåpet har flera härliga detaljer, det är en blandning av finsnickeri och avancerade fanerarbeten samtidigt som hyllplanen har barken kvar och är grovt sågade. Skåpet är platsbyggd för att stå någonstans med paneler i olika nivå, baksidan är nämligen trappstegsformad i tre nivåer.

Det känns härligt att förvalta denna klenod som tillverkades av farfars morfars far. Han hette Jonas Bodén och var snickarmästare och chatullmakare i Stockholm och Härnösand. Skåpet är tillverkat i början av 1800-talet.

Generna gör oss till den vi är

Redan som små visade jag och min syster Sigrid på en ovanligt god hand med hästar. Det kändes nästan som att vi hade en medfödd talang, men så kunde ju inte vara fallet. Mina föräldrar hade visserligen köpt en gård på landet med de hade ju inga hästhållargener i blodet - eller?

Mamma, Margaretha, är uppvuxen praktiskt taget på stora torget i Vänersborg med släktens sport och vapenaffär, långt från hästar. Lika långt från hästar har pappa Mats vuxit upp i en akademikerfamilj med många barn i ett stort hus.

Nu har sanningen dock börjat uppdagats....

Mamma red i sin ungdom på ridskola, hon red på stora militärhästar som inte "dög åt militärerna". Vid ett tillfälle ramlade mamma av, fastnade i stigbygeln och släpades bakom hästen i full galopp. Detta var långt före säkerhetsstigbyglar och säkerhästväst var uppfunna. Vid ett annat tillfälle red hon sist i ledet på uteritten då hästen halkade och ramlade ner i diket, mamma blev liggandes under en lång stund innan gruppen vände tillbaka för att hjälpa. Inte för en sekund avskräckte dessa mardrömsturen min mor från att låta mej och min syster pröva lyckan på hästryggen.

Här ser ni min mormor Märtha Gadde hos min mormorsmor på gården i Kvarndalen. Se hur galant mormor hanterar ardennervallacken Novello.

 

Pappa har också dolt ett och annat. Här ser ni min pappa Mats Jennische, han är bara tre år gammal och tömkör på egen hand hästen och låter den dricka. Året är 1944 och bilden är tagen vid sommarstället Livsdal i Norberg.

 

Det finns fler källor som bekräftar var intresset för distansritt kommer ifrån. Skriftliga källor nämner att min farfarsfar Hugo Jernnische tog en lång ridtur med sin släkting John i Hudiksvall år 1880.

 

Så var det återigen bevisat, avel är inte en slump.

 

Före och efter i hallen

Ibland kan husrenoveringar kännas hopplösa. Det är lätt att fokusera på allt som inte är klart och som borde göras. Då brukar det hjälpa att titta på lite gamla bilder och se - titta vad vi har gjort. Jag bjuder nu på några bilder från vår övre hall som den såg ut för åtta år sedan, betänk att vi bodde i huset då! Visst ser det lite mer inbjudande ut nedan?

 

En 70-tals villa med joddlarbalkong

De första åren av min uppväxt bodde jag i en ljusgul 70-tals villa med stort sadeltak och joddlarbalkong. Det var mina föräldrar som byggde huset från grunden. De flesta husen i villaområdet såg likadana ut och hade tidstypiska inredningsdetaljer såsom gillestuga och bastu. Pappa byggde inte bara villan utan även ett bedårande litet dockskåp till min syster. Turen har nu kommit till mina barn som får äran att leka med det lilla huset. På köpet får de ovetande en lektion i 1970-talets inrednings filosofi. Välkommen, här kommer några bilder från min uppväxt:


 

Villan var gul, med vita foder och hade joddlarbalkong

I källaren fanns bastun



Originaltapet från ett av rummen

 Korkmattan med blommönster i olika orangea nyanser

 

 Badrummet hade bidé och porslin i gula nyanser

 

Om 30 år kanske våra barn titta in i ett dockskåp och säga - så såg det ut hemma hos oss: Allt var vitt, planlösningen var öppen och ljus, huset var arkitektritat i ett plan, badrummet var kaklat med stora plattor i vitt....

när en mack var en mack

När jag var liten sålde man bensin och bildelar på macken och hade pengar på banken. Nu är det andra tider. Jag kommer ihåg när jag var i tyskland 1999 och förundrades över att mackarna mest liknade snabbmatsrestauranger, inte kunde jag då ana att det snart skulle blivkikadabt här hemma.
Nu är det hundmat som står på tur, i dag hittade jag hundmat i blomseraffären och i sportbutiken . Jag kan inte bestämma mej för om det är bra eller inte. Jag gillar liksom tanken med att en djuraffär säljer djur, en teaffärbsäljer te, ostaffären säljer ost och barnaffären..
Nu är det dags att sluta.