Det kräver sin takhöjd

Det här vackra bokskåpet pryder nu sin plats hemma hos mej och Anders. Jag minns skåpet från när jag var liten, det fanns i Farfars arbetsrum i den stora villan på Kasenallen Vänersborg. Egentligen fick vi inte vara i Farfars rum men det hände väl att man tittade in någon gång. Skåpet fick sedan flytta hem till mitt föräldrahem och fylldes med porslin. Efter en flytt till ett hus med lägre takhöjd fick skåpet inte riktigt plats. I många år har skåpet stått hos mina föräldrar i två delar, glasskåpet för sig och underdelen för sig. Nu har skåpet återförenats här hos oss med 2 mm tillgodo till taket - det kräver sina 2,70 i takhöjd!
Skåpet har flera härliga detaljer, det är en blandning av finsnickeri och avancerade fanerarbeten samtidigt som hyllplanen har barken kvar och är grovt sågade. Skåpet är platsbyggd för att stå någonstans med paneler i olika nivå, baksidan är nämligen trappstegsformad i tre nivåer.

Det känns härligt att förvalta denna klenod som tillverkades av farfars morfars far. Han hette Jonas Bodén och var snickarmästare och chatullmakare i Stockholm och Härnösand. Skåpet är tillverkat i början av 1800-talet.

Generna gör oss till den vi är

Redan som små visade jag och min syster Sigrid på en ovanligt god hand med hästar. Det kändes nästan som att vi hade en medfödd talang, men så kunde ju inte vara fallet. Mina föräldrar hade visserligen köpt en gård på landet med de hade ju inga hästhållargener i blodet - eller?

Mamma, Margaretha, är uppvuxen praktiskt taget på stora torget i Vänersborg med släktens sport och vapenaffär, långt från hästar. Lika långt från hästar har pappa Mats vuxit upp i en akademikerfamilj med många barn i ett stort hus.

Nu har sanningen dock börjat uppdagats....

Mamma red i sin ungdom på ridskola, hon red på stora militärhästar som inte "dög åt militärerna". Vid ett tillfälle ramlade mamma av, fastnade i stigbygeln och släpades bakom hästen i full galopp. Detta var långt före säkerhetsstigbyglar och säkerhästväst var uppfunna. Vid ett annat tillfälle red hon sist i ledet på uteritten då hästen halkade och ramlade ner i diket, mamma blev liggandes under en lång stund innan gruppen vände tillbaka för att hjälpa. Inte för en sekund avskräckte dessa mardrömsturen min mor från att låta mej och min syster pröva lyckan på hästryggen.

Här ser ni min mormor Märtha Gadde hos min mormorsmor på gården i Kvarndalen. Se hur galant mormor hanterar ardennervallacken Novello.

 

Pappa har också dolt ett och annat. Här ser ni min pappa Mats Jennische, han är bara tre år gammal och tömkör på egen hand hästen och låter den dricka. Året är 1944 och bilden är tagen vid sommarstället Livsdal i Norberg.

 

Det finns fler källor som bekräftar var intresset för distansritt kommer ifrån. Skriftliga källor nämner att min farfarsfar Hugo Jernnische tog en lång ridtur med sin släkting John i Hudiksvall år 1880.

 

Så var det återigen bevisat, avel är inte en slump.

 

Före och efter i hallen

Ibland kan husrenoveringar kännas hopplösa. Det är lätt att fokusera på allt som inte är klart och som borde göras. Då brukar det hjälpa att titta på lite gamla bilder och se - titta vad vi har gjort. Jag bjuder nu på några bilder från vår övre hall som den såg ut för åtta år sedan, betänk att vi bodde i huset då! Visst ser det lite mer inbjudande ut nedan?