Generna gör oss till den vi är

Redan som små visade jag och min syster Sigrid på en ovanligt god hand med hästar. Det kändes nästan som att vi hade en medfödd talang, men så kunde ju inte vara fallet. Mina föräldrar hade visserligen köpt en gård på landet med de hade ju inga hästhållargener i blodet - eller?

Mamma, Margaretha, är uppvuxen praktiskt taget på stora torget i Vänersborg med släktens sport och vapenaffär, långt från hästar. Lika långt från hästar har pappa Mats vuxit upp i en akademikerfamilj med många barn i ett stort hus.

Nu har sanningen dock börjat uppdagats....

Mamma red i sin ungdom på ridskola, hon red på stora militärhästar som inte "dög åt militärerna". Vid ett tillfälle ramlade mamma av, fastnade i stigbygeln och släpades bakom hästen i full galopp. Detta var långt före säkerhetsstigbyglar och säkerhästväst var uppfunna. Vid ett annat tillfälle red hon sist i ledet på uteritten då hästen halkade och ramlade ner i diket, mamma blev liggandes under en lång stund innan gruppen vände tillbaka för att hjälpa. Inte för en sekund avskräckte dessa mardrömsturen min mor från att låta mej och min syster pröva lyckan på hästryggen.

Här ser ni min mormor Märtha Gadde hos min mormorsmor på gården i Kvarndalen. Se hur galant mormor hanterar ardennervallacken Novello.

 

Pappa har också dolt ett och annat. Här ser ni min pappa Mats Jennische, han är bara tre år gammal och tömkör på egen hand hästen och låter den dricka. Året är 1944 och bilden är tagen vid sommarstället Livsdal i Norberg.

 

Det finns fler källor som bekräftar var intresset för distansritt kommer ifrån. Skriftliga källor nämner att min farfarsfar Hugo Jernnische tog en lång ridtur med sin släkting John i Hudiksvall år 1880.

 

Så var det återigen bevisat, avel är inte en slump.